Forskar stort på det lilla i medicinteknik

I november tillträdde Niclas Roxhed som ordinarie föreståndare för MedTechLabs. Som forskare är han känd för sin uppfinningsrikedom inom det medicintekniska området och att omsätta nya idéer till projekt, företagande och patent. Bland hans mest kända innovationer finns ett piller som sväljs och injicerar läkemedel i magväggen. I den här artikeln berättar han om sin forskning, företagande och hur han ser på utvecklingen av Stockholm som life science-region.

Vad gör du i din forskning?

– Jag leder gruppen för medicinska mikrosystem vid KTH. Vi jobbar med små saker man kan ha i kroppen. Till exempel mikronålar som går ner i huden för att leverera läkemedel, men inte så djupt att de känns. Ett annat område är minimalt invasiv terapi i hjärnan, där det är möjligt att föra in små inplantat med läkemedel via blodkärlen. En idé vi jobbar på är att föra upp inplantat i hjärntumören och sen aktivera den utifrån med en fjärrkontroll, så man kan slå av och på läkemedelsleveransen efter behov.

Du är medgrundare till blodprovningsföretaget Capitainer?

– Ja, Capitainer är en spinoff från min forskning vid KTH. Där utvecklar vi teknik som underlättar provtagning av blod och andra kroppsvätskor. Visionen är tillgängliggöra exakta mätresultat av biomarkörer eller läkemedelsnivåer mycket mer frekvent än vad som typiskt görs idag. Idag mäter man kanske innehållet i blodet någon enstaka gång, i början av en behandling eller så. Kan man enkelt ta prover så kan man övervaka behandlingar och sjukdomsförlopp över tid och nå en helt annan insikt och kvalitet i behandlingen.

Capitainer har tagit fram ett kit för hemprovtagning som provades under pandemin?

– Vår metod fångar en exakt mängd blod på en papperslapp och är så enkelt att du själv kan göra det i hemmet. Rätt mängd blod är avgörande för att kunna mäta den riktiga koncentrationen av antikroppar i kroppen. I början av pandemin gjorde vi ett slumpmässigt utskick med vårt testkit och fick bra svarsfrekvens. Vid Valborg gjorde vi om det och kunde se att 12 procent hade haft en covidinfektion. Vid den tiden saknades korrekta siffror på infektionsläget i Sverige. Nu i sommar har vi gjort nya tester för att se hur vaccinationerna påverkat. Vår extremt goda svarsfrekvens på utskicken tror jag har att göra med att vi använde en copywriter vid utformningen av utskicken.

Hur kom det sig att du började forska?

– Jag läste elektroteknik på KTH och hade väl någon idé om att börja på ett företag som Ericsson. Under utbildningen började jag fundera. Ska jag använda min kapacitet till att utveckla nästa generations mobiltelefoni eller finns det något som känns viktigare? Då kom jag fram till att jag borde sikta på medicinsk teknik. Där fanns det spännande utmaningar och handlade om människors liv, det skulle ge mig bättre drivkraft. Med den inställningen blev det sen naturligt att doktorera, för det räcker inte riktigt med civilingenjörsexamen om man vill uträtta större saker.

Kan du berätta mer om mikrosystem och medicinsk teknik?

– Det kan handla om att använda ljus för att skapa små, mycket transistortäta mikrochips, eller att definiera mekaniska strukturer på nanometernivå genom etsning eller andra tekniker. Vi tar fram olika slags mätsensorer, men också lösningar för mekanisk frisättning av läkemedel. Det är till exempel möjligt skapa ett membran som försluter en läkemedelskapsel och sedan specifikt påverka det för att få det att ge vika och släppa ut läkemedlet. Med flera membran kan man sen frisätta rätt dos vid rätt tillfälle.

Du har hunnit med att forska vid MIT också. Hur gick det till?

– Professor Robert Langer som jobbar där är nestorn inom läkemedelsleverans och även en av grundarna till Moderna. Han och läkaren och gastroenterologen Giovanni Traverso fick idén att leverera läkemedel inifrån tarmen med hjälp av nålar. De började titta på mikronålar som kunde att sväljas genom matstrupen och sökte en postdoc som kunde sådant. Den utlysningen nådde KTH, då vi var bland de första att jobba med mikronålar, fast på huden. Det här var 2015 och jag hade redan tre egna doktorander. Men då dessa forskare har inspirerat mig länge så skrev till dem att jag ville hjälpa till i projektet. Vi hittade en lösning där jag kombinerade ett sabbatical year med halvtidslön från MIT som expert. Jag och min familj flyttade dit och var där 18 månader, fram till 2017. Det arbetet resulterade i en artikel i Science, med en känd bild på vårt piller som ställer sig upp i rätt position i magen innan injektionen. Senare gjorde vi även en liknande kapsel för tarmen.  

Hur ser du på innovation och forskning?

– Hos oss sitter det i väggarna. Vi tar fram väldigt tillämpade applikationer och är vana vid att jobba nära företag. När samarbetet fungerar kan det rädda liv över hel världen, vilket skett med forskning från vår avdelning tidigare. Vi genererar också många patent, jag tror jag är en av dem med flest patent bland forskarna på KTH? Men jag har långt kvar till Bob Langer som både är den mest citerade ingenjören i världshistorien och den med flest patent inom medtech. Så innovation och forskning hänger intimt samman in min värld. Om det ska betala sig för samhället och de som investerar i forskningen så måste resultatet kunna omsättas praktiskt och få patentskydd. Bob Langer har startat ett 30-tal företag, hans engagemang gör att han drar åt sig både pengar och bra personer. Att vi har ett Covidvaccin idag har mycket att göra med att Bob är en sådan entreprenör. Redan innan vaccinet kom hade någon räknat ut att Langer påverkat två miljarder liv med sina innovationer. Nu är de ännu fler.

Hur uppfattar du skillnaden mellan USA och Sverige när det gäller forskning?

– En sak jag reagerade på initialt, och tyckte var konstigt, var att man gick in så förutsättningslöst i saker. Eftersom man har stora resurser i USA så kan man kosta på sig att låta en doktorand göra 1000 mätningar av en viss sak utan att från början ha en så tydlig idé om vad det ska leda till. Det angreppssättet kändes nästan korkat! Varför ska vi lägga resurser på något som vi inte har en aning om hur det ska användas? Jag inser nu att det är en av nycklarna till framgången, att man hittar och upptäcker saker litet på chans. Samtidigt genererar man då mer och mustigare data till forskningen som bidrar på sikt. Detta är en stor skillnad mot hur det fungerar här i Sverige.

Vad vill du se mer av i den medicintekniska forskningen?

– Man bör minnas att Sverige har en historia där läkare och tekniker jobbat tillsammans med att ta fram ny medicinteknik, det var så gammakniven och pacemakern kom till. Men vi behöver jobba ännu närmare mellan disciplinerna för att kunna skapa fler nya stordåd. Jag är väldigt inspirerad av min tid i USA. Det man gör där på MIT, vilket ännu inte sker på KTH, är att man har egna djurhus där man bedriver djurexperiment. Detta driver forskningen snabbare till nästa steg, gör den mer relevant och skapar större impact. Via mitt forskningssamarbete med läkaren och forskaren Staffan Holmin vi har jag börjat använda djurfaciliterna på Karolinska Institutet, KI. Så nu åker jag fram och tillbaka mellan KTH och KI. Jag ser fram emot att KTH, KI och Karolinska Universitetssjukhuset växer samman mer och då även fysiskt. När vi lär känna verksamheterna vid KI och sjukhuset, läkare och annan personal där, då underlättar det samarbete.

Till sist, vad hoppas du på när det gäller Stockholm som life science region?

– Min förhoppning är att vi får vårt eget Kendall Square som på MIT, där spinoffer, forskare och näringsliv har fikaavstånd till varandra. När Bob Langer var postdoc på 70-talet så var området Kendall Square slum, nu är det världens ledande life science-centrum. Jag trodde inte samlokalisering betydde så mycket, men det skapar verkligen förväntan och idéer bland människor som vistas på samma område, man blir mer varse bolagen där och deras utveckling. Området runt KI, i nybyggda Hagastaden mellan Stockholm och Solna, kan förändras på samma sätt och bli en plats man säger ”wow” när man besöker.